ĐĪāĄąá>ū˙ JLū˙˙˙I˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ėĨÁ‰@đŋŽRjbjbq”q”*`ööŽL˙˙˙˙˙˙l¨¨¨¨¨¨¨´´´´´ Ā´ ęččččččJ2NL N N N N N N ,y ™ hz ¨^čč^^z ^¨¨ččč^^^^¨č¨čL ^ŧ|8|¨¨¨¨^L ^î^L ¨¨L Ü ÛbzÁ´´^L L   L ^L ^ÃåOm Peter Nilson som forskare Den första gången jag talade med Peter Nilson var i biblioteket på Institutionen för teoretisk fysik, på Trädgårdsgatan i Uppsala, i husen intill gamla Asis, anatomen, där Institutionen för psykologi numera ligger. Det var på mitten av 60-talet, jag skulle tro 1965. Jag hade sett Peter skymta förbi – han var en person man lade märke till, inte minst om man haft hans ”look alike” som det numera heter, Carl Jonas Love Almquist, som en älsklingsförfattare under sin ungdom. Peter berättade att han läste för 3 eller 4 betyg, var intresserad av kosmologi, och inte fått särskilt mycket förståelse hos den nye professorn i teoretisk fysik, Olle Fröman, för sitt intresse. Han tänkte nog söka sig till Astronomiska observatoriet istället. Efter ett tag frågade han mig en oväntad fråga: hade jag möjligen läst Hermann Hesses Glaspärlespelet. Jag svarade förstås nej, och läste heller inte boken förrän långt efteråt, då återigen uppmanad till det av Peter. När jag sen efter halvannat år själv kom till Astronomiska observatoriet, var Peter där. Han satt uppe i det gamla ringformiga biblioteket, ett av Uppsalas märkligaste rum som nu tyvärr lär få en mer tidsenlig uppgift som arbetsrum åt Uppsala Learning Lab, istället för att hysa en av världens märkligaste samlingar av gammal astronomisk litteratur. Peter blev 3:e amanuens vid institutionen, småningom förste amanuens, och fick då uppgiften att vara bibliotekarie. Själv blev jag 3:e amanuens och fick den vanliga nybörjaruppgiften, att ta stånd för alla ur och se till att korridoruret som stans urmakarlärlingar för länge sen hämtade rätt tid från, gick rätt på en sekund. Jag fick också arbetsplats i biblioteket, vid björkbordet mittemot Peters, och med en björkstol med röd lädersits från 1870-talet att sitta på. Bakom Peter stod den mäktiga Dollondtuben av trä från 1700-talets senare hälft, bakom mig två av Åkerlunds glober från samma tid. Där läste vi, forskade vi och arbetade. Och samtalade, men ganska tyst och korthugget, som det passar sig i ett anrikt bibilotek. Professorn på institutionen hette Erik Holmberg. Han hade en bakgrund i Lund, men hade nu varit i Uppsala i nästan ett decennium. Han var i 55-årsåldern, en lång, ofta förbindlig och rätt disträ smålänning. Han var en av tidens ledande galaxastronomer, med en statisktisk inriktning övertagen från Lundaskolans Carl Charlier, men nu inte tillämpad på stjärnor utan galaxer. Det var en inriktning som Knut Lundmark.öppnat i Lund på 30-talet men där Holmberg nu gjorde stora genombrott som baserades på ett stort material som han själv samlat -- noggrant fotometriskt kalibrerade bilder av galaxer tagna genom olika våglängdsfilter med de stora teleskopen på MtWilson i Kalifornien. Holmberg karateriserade själv sitt forskningsområde som observationell kosmologi. När nu Peter vände sig till honom och ville disputera i kosmologi – universums uppbyggnad och utveckling i stora drag – sade Holmberg att vad som behövs inom detta område nu, är bättre observationer. De teoretiska insatserna, av Einstein, Friedmann, Lemaitre, Gamow, Hoyle, etc, kunde knappast föras mycket längre utan bättre observationer. Inom parentes kan man verkligen ifrågasätta denna bedömning, och det gjorde både jag och Peter. Vi hade häpnat över de framsteg som teoretisk kosmologi gjort under 60-talet, med den s k standardmodellen för Big Bang som bekräftat så vackert genom upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen 1965. Den teoretiska kosmologin skulle också komma att utvecklas vidare fram till ungefär 1980, men sen blev det allmer klart att Holmberg varit framsynt, som han ganska ofta råkade vara – numera domineras ämnesområdet främst av en majetstätisk utveckling inom observationell kosmologi. I varje fall föreslog Holmberg, som den empiriker han var att Peter skulle bidra med en stor genommönstring och uppmätning av alla galaxer som kunde identifieras på Palomar Sky Survey. Detta var en stor fotografisk himmelsatlas som gjorts under 50-talet i samarbete med National Geographic Society i USA och Mount Wilson och Palomar-observatorierna, i sig finansierade av Carnegiestiftelsen. I detta arbete hade man fotograferat hela den del av himlen som kunde ses från observatoriernas latitud med Schmidt-teleskopet på Mount Palomar, inte meddet stora 5-metersteleskopet utan ett mindre, men i sig mycket imponerande vidvinkelinstrument, snarlikt det stora Schmidtteleskop som vi förfogar över vid Uppsalainstitutionen på Kvistaberg, dock i mycket sämre klimat för astronomiska observationer. Med telelskopet kan man fånga ett område som är drygt 5 grader tvärs över på himlen; det betyder att det behövdes 879 exponeringar på stora fotografiska specialplåtar för att täcka den del av himlen man kunde nå från Mount Palomar i Kalifornien – eftersom man tog bilder genom filter både för blått och rött ljus blev det totalt cirka 1800 exponeringar. Exponeringstiden valdes till upp till en timme för att man skulle nå ner till svaga stjärnor, av ungefär 20 magnituden. Det betydde att man kunde se stjärnor som var bortåt 1 miljon gånger svagare än de svagaste man kan se med blotta ögat. Atlasen sändes ut till världens observatorier som negativa kontaktkopior av orginalplåtarna. Det var alltså 1800 sådana avtryck som Peter nu kom att tillbringa sin tid med att genommöstra. Sänd runt bild och lupp. Kommentera skalan. Peter gick nu igenom bilderna på jakt efter galaxer. Varje objekt som inte var en svart punkt, en stjärna, mönstrades noga. Peter satte gränsen vid objekt som var cirka 1 mm på kartbilden, vilket svarar mot cirka 1 bågminut på himlen. För varje sådant objekt mättes positionen upp med linjal. Så mätte han galaxens största och minsta diameter på bilden med lupp med en skala graderad i 10-dels millimeter, den vinkel som objektets symmetriaxel bildade mot riktningen mot himmelspolen bestämdes, och objektet klassificerades i tre olika klassifikationssystem: var det en spiralgalax eller en elliptisk galax, hur öppna och knutiga var spiralarmarna, hur avplattad var den elliptiska galaxen, osv. Allt detta kan verka enkelt, men det var det inte. Dels var galaxbilderna små, och den strora kontrasten på bilderna gjorde det svårt att se strukturen tydligt. Dels måste det hela göras om många gånger – det var alltså cirka 1800 stora atlasbilder att gå igenom. I genommönstringen fann Peter 12921 galaxer att mäta upp, både på rödbild och blåbild, att klassificera och förteckna som individuella objekt i katalogen. Till det kom några tusen galaxer som var tydliga satelliter till de större galaxerna och som också beskrevs. Allt skrevs upp för hand i en väldig kortkatalog med mer än 15,000 kort, ett per galax. Jag minns bilden av Peter vid sitt arbetsbord från denna tid. Han satt lutad över atlasbladen framför sig med luppen mellan ögat och kartan. Jag brukade komma vid 9-tiden, då satt Peter där sen någon timme. När jag gick till lunch satt han kvar. Han kunde ta en sväng ner till Ofvandahls konditori eller café Uroxen på eftermiddagen, men var snart tillbaks igen, lutad över skrivbordet. När jag gick hem vid halv 7 satt han kvar, ofta jobbade han till 9-tiden. Dag efter dag. Fast ibland slog han sig loss. Han lockade tidigt ner mig till Stockholm där Oscar Klein, Bertil Laurent och Hannes Alfven drev ett seminarium i teoretisk kosmologi. Man gick ganska systematiskt igenom ett uppslag som Klein och Alfven kommit med – en alternativ kosmologisk modell där universums expansion drevs av strålningen som frigörs när materia och antimateria annihilerar. Bertel Laurent, som var en vänlig professor i teoretisk fysik och inspirerande handledare, gav förslag på tänkbara forskningsproblem, och jag minns att Peter och jag diskuterade om man kunde ta upp ett sådant. Men Peter kände sig bunden av sitt åtagande – att göra den stora katalogen klar. Efter ungefär ett och ett halvt år hade han hunnit runt hela himlen, gått igenom alla de 1800 kartbladen. Men då visade hans kontrollmätningar att hans bedömningar av galaxdiametrar och galaxklassificeringar ändrats över tiden, och nya mätningar gav andra resultat. Generellt såg han, med mer tränad blick, mer än tidigare. Galaxerna såg större ut nu än för ett par år sen. Då tog en ett varv till, använde ännu ett år, reviderade alla klasser. Efter detta tog han ännu ett varv, korrigerade på nytt sina mätningar; strävan var förstås att få mätsystemet så homogent som möjligt. En stor skrivmaskin med lång vals och särskilt tryckliknande stilsort införskaffades därefter, och Peter började skriva sin stora katalog, på A3-papper. Allt gjorde han själv – som han skriver i Introduktionen till sin katalog: ”All survey work, measurements, identifications and classifications were made by the author, who also prepared the final manuscript for printing by the offset method. Medan detta stora arbete pågick, pågick också en diskussion bland oss, och andra svenska astronomer, om värdet av det. Holmberg, som så brukade betona betydelsen av välkalibrerade originaldata, plåtar som tagits och framkallats och kalibrerats och mätts upp av forskaren själv, hade stimulerat en uppenbarligen begåvad student att använda år efter år för att mäta på ett väldigt sekundärmaterial, av tveksam homogenitet och med metoder som verkade rena stenåldern. En utrustning som redan Huygens skulle ha ifrågasatt mot slutet av 1600-talet, bara en lupp, ett förstoringsblas, några linjaler, en gradskiva. Och medan vi andra använt dator och hålkort i tio år, satt Peter där med sina handskrivna katalogkort och sin väldiga valsskrivmaskin, och skrev själv en katalog med 456 tätskrivna sidor, stora som tapetstycken. Holmberg var en egensinnig och klart lysande forskare, men han var ingen van forskarahandledare. Han hade få forskarstuderande – Peter var väl egentligen den enda som tog sig fram till doktorsexamen. Ingen av oss skulle heller ha påstått att Holmberg var känd för sitt goda omdöme i frågor av mer allmän karaktär, sådana frågor som vi kunde bedöma. Själv hade jag t ex frågat honom till råds om forskningsfält – han sa bestämt att astronomins framtid var inom astrofysiken, och särskilt studiet av stjärnor, medan hans eget område, galaxastronomin, nu inte hade något framtid alls. Jag tog detta som ett tecken på att han inte ville ha närmare med mig att göra, vilket förmodligen var en riktig slutsats, men hans sätt att tala om detta genom att förringa värdet av sitt eget forskningsområde, som mycket riktigt fick en enastående utveckling under de följande decennierna, tyckte jag redan då var bisarrt. Peter och jag hade åtskilliga samtal om Erik Holmbergs karaktär. Det var väl inte så särskilt konstigt, sådana samtal lär vara vanliga bland forskarstudernade i gemen. Men vi tyckte oss nog ha större anledning än de flesta att förundras. Ibland var vi förbittrade – t ex när Holmberg genom ren nonchalans lyckades förlora institutionens enda rekryteringstjänst, en docentur, helt enkelt genom att strunta i att öppna bruna kuvert från universitetsförvaltningen. Ibland talade vi mer om vår professor med en slag sval och nyfiken entusiasm– hans blandning av barnslig charm, okritisk manipulation med data, snubblande analys, och vetenskaplig originalitet, ja genialitet var mycket fascinerande. Och trots det som sedan hände uttryckte Peter långt sedan han lämnat institutionen, och mycket mer än jag, en slags generös och nästan lite öm beundran för Holmberg. Det fanns också hos Holmberg en mycket stor respekt för Peter, och inte minst för hans breda humanistiska intressen och hans konstnärliga förmåga. Till saken hör också att båda var smålänningar, och åtminstone lär Holmberg ha ansett att detta var mycket relevant. Efter tre vändor genom de 1800 kartbladen, och det stora skrivarbetet, gick Peter så in på Holmbergs kontor med packen under armen, och sa: här är min doktorsavhandling. Då sa Holmberg ifrån. Detta har tagit alldeles för lång tid. Det var inte meningen att det skulle bli ett så stort och detaljerat arbete. Men det räckte ändå inte alls som avhandling, det skulle till en omfattande analys av materialet, som också borde kompletteras med ytterligare observationer. Holmberg var kort sagt inte villig att acceptera detta för en doktorsgrad. Jag minns Peters stora besvikelse, ja, förbittring, och misstänker att det ungefär var nu som han började fundera på att lämna forskningen. Efter någon betänketid förslog Holmberg att han skulle kunna göra en begränsad analys av katalogen, och disputera, men inte för den planerade doktorsgraden som kunde ge docentkompetens direkt, utan för den nya mindre ambitiösa doktorsexamen. Peter accepterade detta. Så trycktes då katalogen, Uppsala General Catalog of Galaxies eller UGC, i skriftserien från Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala, där Åke Wallenquist, som stödde Peter var sekreterare. Sänd ut boken! Katalogen avslutas, vilket var karakteristiskt för Peter, men ett intressant kapitel om galaxkatalogernas historia. Och Peter gjorde sin begränsade analys och disputerade på den, och katalogen, i maj 1974. I analysen undersöker han olika slags systematiska fel och andra egenskaper hos mätningarna i katalogen. Han visar att galaxerna i katalogen, som fått nummer UGC 1- 12921, visade en viss tendens att orientera sig parallellt med planet hos det strora system av galaxer, den lokala superhopen, som Holmbergs stora rival Gerard de Vaucouleur, upptäckt. Analysen stencilerades i en numrerad upplaga av 25 exemplar, medan galaxkatalogen spreds över världen. Peter hade redan börjat skriva artiklar och recensioner till tidningar och tidskrifter, och medverkade regelbundet i radioprogram som ”Svar idag”. Han tog också hand om ett initiativ som från början var Åke Wallenquists, ett radioprogram på sen kvällstid om ”Månadens stjärnhimmel”. Och 1975 kom hans första essäsamling ”Upptäckten av universum”, som innehåller flera mästerstycken. Den första essän är ett sådant – den med titeln ”Upptäckten av universum”. Låt mig läsa de första styckena och det sista ur den. ……. Peter måste ha tänkt med viss tillfredställelse, att han själv var en av de mest flitiga astronomerna i detta arbete. Peter fick så institutionens första forskarassistenttjänst – en plåster på såren för den borttappade docenttjänsten. Han handledde Andris Lauberts som anställdes för att genomföra en genommöstring liknande Peters, fast på södra stjärnhimlen, med bilder tagna med Schmidtteleskopet på Europeiska sydobservatoriet. Och särskilt drev han ett informellt seminarium som riktades in mot kosmologi och galaxastronomi – den s k galaxgruppen, som möttes för te i biblioteket varje fredag. Där presenterade Peter, och ibland vi andra, aktuella artiklar och funderingar inom området. Den insats Peter gjorde som seminarieledare var så föredömlig, att jag tror att vi som fick uppleva den fortfarande ser de seminarierna som det bästa i den vägen vi varit med om, och ack så svårt det är att leva upp till denna förebild. Men några vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter skrev inte Peter. Istället kom en ny essäsamling, Himlavalvets sällsamheter, och strax efter det, hans första roman, Trollkarlen. Och så kom också den soliga dag, på våren vill jag minnas, när jag fann Peter ute på observatoriets breda trappa, solgassande. Jag var på väg in och måste passera honom. Han kunde vara tankspridd, men denna gång var det visst värre än någonsin – han verkade ju inte se mig alls. Jag drog honom tillslut i ärmen, och han vände sig mot mig och sa: ”Vet du, idag har jag sagt upp mig.” Jag var nog inte så förvånad, men frågade förstås varför i all sin dar? Han berättade då att hans far alltid hade varit emot att han skulle läsa vidare. Tillslut, när han på egen hand läst in till studenten och berättade för sin far att nu var det dags att tentera av den, muttrade pappan igen, missnöjt. Peter måste då fråga honom varför i all sin dar han alltid hade varit emot sonens läsande. Pappan sa, som förklaring: ”Då blir du ju ensåndär tjänsteman.” ”Nu”, sa Peter, ”nu tror jag jag förstår honom”. Peter lämnade den astronomiska forskningen, även om vi ganska ofta såg honom i vårt bibliotek, hörde honom i radio och läste hans artiklar i tidningar och böcker. Han fortsatte att skriva om astronomi, och alltid sakkunnigt, fascinerande, och med bredare perspektiv än någon annan. Jag menar att han kan mätas mycket väl mot de främsta internationella skribenterna i denna genre, Carl Sagan, Paul C. Davies, John Gribbin, John Barrow, Stephen Hawking etc. Egentligen tycker jag att han var mer framstående som vetenskaplig essäist än någon av dessa. En större språk än svenskan hade gjort honom världberömd. Därtill var han en idé-romanförfattare av stor betydelse. Men, som forskare är Peter världsberömd. Hans enda tryckta bidrag, och internationellt spridda mästerstycke, den stora katalogen, har mer än 1200 referenser idag i Science Citation Index, vilket gör den till ett av de mest citerade arbetena av någon svensk astronom under 1900-talet. Till det kommer att katalogen ofta används utan att man refererar till den – alla använder om inte annat UGC-numren när de talar om galaxer, och ofta utan att tänka på vad förkortningen står för. Viktigare än sådana svepande ytliga mått är dock att galaxkatalogen har en kvalitet som är omvittnad och beundrad. Sandy Faber t ex, en av de ledande amerikanska galaxforskarna, berättade för mig att hon med de nya stora teleskopen börjat systematiskt avbilda UGC-galaxerna, och i mycket större detaljupplösning än vad Palomaratlasens kontaktkopior givit Peter. ”To my astonishment”, sa hon, ”I found the Nilson classifications to be correct for almost all the cases I tested. How could he do this? He must have been an intuitive genious!” Jämförelsen men den andra stora galaxkatalogen, ESO-Uppsala-katalogen, som är ett gott stycke hantverk gjort med mycket modernare metoder, visar en stor kvalitetsskillnad till Nilsons fördel. Redan tidigt tyckte vi i Peters omgivning att det var märkligt att denne mycket begåvade och fantasifulla människa skulle använda sin tid för ett sådant forskningsarbete – mödosamt, rutinartat i en mycket krävande mening, där omdöme och minutiös noggrannhet var det viktigaste. Att Holmberg alls föreslagit ett sådant projekt var konstigt – att han sedan valt Peter till det var ännu konstigare. Kanske var det ändå så att Holmberg, som ibland visade sig ha en egendomlig intuition, i Peter lyckades finna just den person i Sverige som kunde klara ett sådant projekt. Kanske kostade detta projekt Peters forskningslidelse – kanske hade han stannat inom vetenskapen om han istället hade tänt på Kleins och Laurents trevare. Då hade vi kanske fått färre essäer och romaner, och fler artiklar av Nilson et al i internationella tidskrifter. Men frågan är om någon artikel hade haft en sådan vetenskaplig tyngd som Peters stora katalog. Peter har skrivit två viktiga essäer om Hermann Hesses egenartade roman Glaspärlespelet. I boken gestaltas drömmen om att sammanfatta vetenskapen, konsten, historien, ja all central mänsklig erfarenhet, i ett symbol språk – inte bara för att sammanfatta och beskriva utan för att meditera över, och kanske för att förstå sammanhang. Peter medger på flera ställen att han, när han ser tillbaks på sina egna essäer, skymtar glaspärlespelet på många sidor. Det är lätt att hålla med honom om det. Men i detta fascinerande spel som han i sina verk utvecklar för oss andra att tänka över och delta i, finns en särskild symbol, en beständigt lysande pärla som tycks mig för ädel för att anses vara av glas. Det är faktiskt hans vackra vetenskaplig insats. U d _GaGŽRũųũųũ6CJ$CJ$Ų Ú Ŧ­fgÚÛÁÂ+ , " "Ē$Ģ$(€(A/B/¨3Š3Į5ũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũŲ Ú Ŧ­fgÚÛÁÂ+ , " "Ē$Ģ$(€(A/B/¨3Š3Į5Č5`7a788.8/8Ŗ8¤8Ã:Ä:Å<Æ<Ę<Ë<B=C=D=1A2AąB˛BúB°DąDLGMG L LąO˛OŖR¤RĨRĻR¨RŠRŦRŽRDĮ5Č5`7a788.8/8Ŗ8¤8Ã:Ä:Å<Æ<Ę<Ë<B=C=D=1A2AąB˛BúB°DąDLGMG L Lũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũ LąO˛OŖR¤RĨRĻR¨RŠRŦRŽRũũũũũũũũũũ (°‚. °ÆA!°‰"°‰#‰$‰%°°Ä°Ä Ä i4@ņ˙4NormalCJOJPJQJmHBA@ō˙ĄBStandardstycketeckensnittŽL`˙˙˙˙  ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙"&Ŗ ˙˙ "&Ŗ ˙˙ "&Ŗ ˙˙ "&Ŗ ˙˙ "&Ŗæ.Úa!"A)=0ß5¤;BbIŽL,~¨^#æ   O ŽR+Į5 LŽR,./ŽR-˙˙ OLE_LINK1 OLE_LINK2 _Hlk472907171°L@ŽLŽLŽL°L˙˙Bengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt Gustafsson*Macintosh HD:Users:bg:Desktop:Peter NilsonBengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt GustafssonVMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of Peter NilsBengt Gustafsson*Macintosh HD:Users:bg:Desktop:Peter NilsonBengt Gustafsson*Macintosh HD:Users:bg:Desktop:Peter NilsonBengt Gustafsson>Macintosh HD:Users:bg:Desktop:Muntl:Allm föredrag:Peter Nilson˙@€}‰˙âŽL@ @GTimes New Roman5€Symbol3 Arial3Times 1ˆđŠ%a‰TĢĻ8 !? † !đĨĀ´´€0†Mđ˙˙Den första gången jag talade med Peter Nilson var i biblioteket på Institutionen för teoretisk fysik, på Trädgårdsgatan i UppsaBengt GustafssonBengt Gustafssonū˙ ā…ŸōųOhĢ‘+'ŗŲ0䈐$@L\ x„   Ŧ ¸ÄĖÔÜ'€Den fšrsta gŒngen jag talade med Peter Nilson var i biblioteket pŒ Institutionen fšr teoretisk fysik, pŒ TrŠdgŒrdsgatan i Uppsaen Bengt Gustafsson jaengNormaluBengt Gustafsson ja5ngMicrosoft Word 10.1@Pũ•+@6ˇf@^ęęĮ  !?ū˙ ÕÍ՜.“—+,ųŽ0ˆ hpœ¤Ŧ´ ŧÄĖÔ Ü h'!Uppsala Astronomical Observatoryg † †M €Den fšrsta gŒngen jag talade med Peter Nilson var i biblioteket pŒ Institutionen fšr teoretisk fysik, pŒ TrŠdgŒrdsgatan i Uppsa Titel  !"#$%&'()*+,-./0ū˙˙˙2345678ū˙˙˙:;<=>?@ū˙˙˙BCDEFGHū˙˙˙ũ˙˙˙Kū˙˙˙ū˙˙˙ū˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙Root Entry˙˙˙˙˙˙˙˙ ĀF€gågķĮM€1Table˙˙˙˙˙˙˙˙1WordDocument˙˙˙˙˙˙˙˙*`SummaryInformation(˙˙˙˙9DocumentSummaryInformation8˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ACompObj˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙P˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ū˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ū˙˙˙˙˙ ĀFWord - dokumentū˙˙˙NB6WWord.Document.8