ĐĪāĄąá>ū˙ HJū˙˙˙G˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ėĨÁ‰@đŋ6Pjbjbq”q”*\öö6J˙˙˙˙˙˙lŌŌŌŌŌŌŌĘĘĘĘĘ ÖĘs ęūūūūūūūū0 2 2 2 2 2 2 ,] } ü^ Ōūūūūū^ ūŌŌūūūūūūūŌūŌū0 ūærXrŌŌŌŌū0 ū2ū0 ŌŌ0 ō 2Ļ…ŊĘĘū0 0 s s 0 y ūy 0 ūÃåTiden är ett förunderligt ting av Bengt Gustafsson ”Tiden är ett förunderligt ting” sjunger marskalkinnan i Rosenkavaljeren. Textens fortsättning vore värd att uppehålla sig vid, men det lämnar jag åt kommande seminarier. Istället ska jag ta fasta på det mest prosaiska i Hugo von Hofmanthals text, ordet ”ting”. Tiden är ett ting. Är den det? Ett föremål, som en stol eller ett träd eller en luftmolekyl? Eller är tiden snarare en abstraktion, kanske en mänsklig konstruktion, eller t o m en social konstruktion, ungefär som ”Ödet”, t ex. Det här är omstridd terräng, omstridd sen uråldrig tid. Man kan hävda att tiden är ett slags upplevelsernas kortregister, där vi ordnar händelser i meningsfulla ordningsföljder. Som barn söker vi ordning, mönster. Därför letar vi också efter orsaker till vad vi ser och då bygger vi begrepp som före och efter. Kanske tidigare än så upplever vi till vår stora glädje att föremål – som storasysters ansikte – dyker upp, förvinner, dyker upp igen, och känns igen! Genom tittutleken etableras tidsordning. Kanske bildas samtidigt våra ideer om föremål, de är sådana sensationer som är stabila nog att dyka upp flera gånger. Tiden blir central för upplevelsen av sammanhang och mening. Det blir ett tidsbegrepp som grundas i erfarenheten att allting verkar ha en orsak och ofta en avsikt. Det liknar Aristoteles föreställningar om meningsbärande, riktade orsaker till allt som händer. Vi söker det, vi intalar oss det. Det blir en världsbild där fokus ligger på processer, skeenden. Historien visar oss hur tiden, i denna elementära och kanske biologiskt medfödda mening, småningom abstraheras av filosofer och naturvetare. Det finns sen antiken åtminstone en strävan att bortrationalisera tiden, att som Arkimedes föreställa sig att jämviktstillstånden är det centrala, inte processerna, och att, inspirerad av Euklides, försöka geometrisera fysikens tidsdimension. Att göra geometriskt rum av tid. Varför var det så lockande? Naturligtvis var geometrin så imponerande som tankesystem, så intellektuellt tillfredställande. Om ni inte upplevt det har ni inte mött en bra matematiklärare än. Geometrins skönhet, frammanad genom tankekraft, stimulerade därtill denna frestande tro att vi med förnuftets hjälp kan förstå och kanske behärska naturens principer. Om tiden kunde geometriseras, skulle det åtminstone i tanken göra oss till herre över tidens gång, denna orsak till den sorgligaste av livsomständigheter, åldrande och död. På ett mer vardagligt plan tycks vi också ha lättare att fördra rumsbegrepp än tidsbegrepp i våra naturbeskrivningar, och när tiden kommer på tal använder vi ofta rumsliga bilder, även i vardagsspråket. Begreppen tidpunkt eller tidsförlopp är i grunden rumsliga, och prepositionerna före och efter är lika mycket rumsliga som tidsliga. Galileo valde, med stor framgång, att representera tiden som en geometrisk rät linje i rummet. Före honom var det vanligt att snarare föreställa sig en cirkel, en cykel. Tiden mättes ju också av cykliska förlopp – av dygn och år, jordens snurrande kring sin axel, och dess varvlopp runt solen – liksom visarnas varv runt urtavlan. Galileos räta linje mätte upp både tid och ostörd likformig rörelse. Just Aristoteles fundamentala föreställning, den om att ingen rörelse fanns utan naturlig och riktad orsak, höll inte – rörelse skedde med likformig hastighet längs linjen om inga orsaker till förändring av rörelsen, krafter, satte in, menade Galileo. På så sätt kan man säga att Aristoteles värld med meningsbärande orsaksammanhang, hans processtänkande om ni vill, som i grunden länkades till en intuitiv tidsuppfattning, fick vika för en mer abstrakt geometrisk bild av tiden. Den bilden utvecklades vidare genom 17- och 18-talen av astronomer och fysiker tills den fick sin extrema form av Einstein. I relativitetsteorin är tiden inte längre fundamental – det centrala begreppet är rumtiden som är ett fyrdimensionellt geometriskt begrepp. Vad som är tid för en är rum för en annan, beroende på hur man rör sig, eller i vilka kraftfält man sitter. Två olika händelser som inträffar i en viss ordning för en observatör, kan ske i omvänd ordning för en annan. Det är ytterst tveksamt att tala om en gemensam tid som alla kan hänvisa till. Tiden är relativ, och lokal. För en observatör som vi ser röra sig med stor hastighet tycks tiden gå långsammare, och det gör att resor långt in i vår framtid kan göras, för den som tar fart ordentligt. Och rumtiden är en slags objekt, ett ting, som deformeras av materien. Massan kröker rumtiden omkring sig. Det är denna krökning som i relativitetsteorins beskrivning är gravitation. En himlakropp som jorden rör sig enklaste vägen genom den av solmassan krökta rumtiden. Det är därför den går runt solen, som vi säger. Intill kompakta himlakroppar med mycket stor massa, som neutronstjärnor eller svarta hål, blir krökningen av rumtiden mycket stor; ja kanske oändlig. Det leder till ytterst bisarra tidskonsekvenser. Den som reser in mot ett svart hål ses röra sig allt långsammare, till slut inte alls, ja till slut tycks hon hänga där på hålets rand medan våra barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn föds, lever och sätter nya barn till världen. Inget nytt rapporteras då från de urtidsmänniskor som reste in mot hålet, blott den vanliga djupfrysta orörligheten. En stillbild på randen till det stora stupet. Men de som sitter där lever som vanligt, ett par sekunder känns det som, innan de störtar in i hålet och dras ut till långa trådar av gravitationen. Men dessförinnan har de blixtsnabbt fått se många generationer födas och dö på jorden, ja till slut efter det att sju miljarder år gått på vår planet får de se den förgasas av den svällande röda jättestjärna som solen blivit. Sen, in i hålet. Och det här får man nog anse vara bevisat, med experiment och observationer. Sån är tiden, inlemmad i rummet till en rumtid som kan krökas in absurdum. Samtidigt som denna rumtid är ett slags geometrisk abstraktion är den alltså också ett slags föremål. Det är en radikalt annan bild än Newtons, där rummet var som en scen där tiden visades av en stort golvur vid fondväggen som alla kunde se och följa. Materiella föremål dansade på scenen i en lagbunden klassisk ballett och alla dansarna följde taktfast ståndurets gång. I Einsteins värld, och den liknar mer vår egen, är rumtiden som en plastisk genomskinlig kropp där vår belägenhet egentligen inte representeras av en punkt utan av ett spår, en väg som vår beskärda materia följer genom tidens gång. Vår historia och vår framtid är ingraverade i vad som ibland kallats Einsteinkristallen. På samma sätt som Harry Martinson, som var väl förtrogen med detta, beskriver Aniaras resa som en bubblas resa i glasskål, i Guds andes glas. Men glaset som vi lever i, rumtiden, bestämmer inte bara vår bana, utan deformeras också av oss, och av all materia. Materien bestämmer rumtidens geometri, och rumtiden bestämmer materiens rörelse. Vi deltar alltså själva i ett slags lagbundet spel med rummet omkring oss, och tidens gång. ”Tiden är ett förunderligt ting”. ”Vad som verkligen intresserar mig”, lär Einstein ha sagt, ”är om Gud hade något val när han skapade världen.” Hade Einstein något val när han konstruerade den allmänna relativitetsteorin? Finns det andra fundamentalt olika modeller som också skulle fungera för att beskriva fysikens experiment och astronomins observationer, men där tiden till exempel skulle vara något helt annat? Vi vet inte det. Det är dock mycket tveksamt – relativitetsteorin har varit så märkligt framgångsrik i att förutsäga icke tidigare anade fenomen som är helt bisarra för oss männskor. Trots det är den matematiskt sett mycket vacker, ett av mänsklighetens stora konstverk, och faktiskt byggd mer på estetisk än på empirisk grund. Många har försökt visa att ”Einstein hade fel”, och när det kommer till de riktigt energirika tillstånden och korta tiderna hade han det, som vi strax skall komma till. Men trots det är teorins kraft så överraskande stor att den tycks ofrånkomlig. Den verkar säga något om tiden, i verkligheten. Jag har försökt hävda att föreställningen om tid kanske hänger samman med erfarenheten att föremål dyker upp gång efter gång, och känns igen, och erfarenheten att vissa händelser, orsaker, brukar leda till andra händelser, konsekvenser. Man kan säga att tidsbegreppet hos oss varelser blir en följd av att naturen i viss mån är permanent och konsekvent för många av oss. Kanske utvecklar vi omedvetet tidsbegreppet just för att få denna konsekvens, skapa ordning omkring oss. Jag har också sagt att detta tidsbegrepp, som jag vill kalla aristoteliskt, i senare vetenskap geometriserats, och att tiden därmed ställts in i det geometriska rummet. Och denna rumtid, fast den just gjort tiden mer abstrakt, har samtidigt fått påtaglig föremålskaraktär – rumtiden påverkas av andra föremål – ja den kläms ihop och dras ut och vrids till, ungefär som halvt stelnat kristallglas. Den här beskrivningen av rumtiden är inte komplett. Om den kröks samman ordentligt, laddas med tillräckligt mycket massa eller energi, kollapsar den nämligen till något ännu fullständigt obeskrivligt där vi tror att tiden förlorar sin kontinuitet; Galileos raka linje eller tidsaxel brister. Rumtiden måste, som förloppen i mikrokosmos, då kvantiseras. Hur det går till vet vi inte. Men det kan av detta skäl finnas en minsta tidsenhet, en s k ”kronon”. Mindre tid än den kan inte urskiljas; det som då skulle synas vore inte igenkännligt som tid, eller som rum. Hur stor är då en ”kronon”? En god gissning är cirka 10-43 sekunder. Denna obegripligt korta tid kallas för Plancktiden. Den har satt gränsen för vetandet om Universums första ögonblick. Den allra första tiden, Plancktiden från år noll, så att säga, är idag inte föreställningsbar med vetenskapliga metoder. Tiden, som vi känner den i rumtidsform, började först efter Plancktiden. Frågan ”hur var det före Big Bang” kan därför bortförklaras med viss akademisk tyngd, åtminstone för tillfället – vi vet inte om det går att tala om ”före” eftersom vi inte vet vad som menades med tid på den tiden . Nu skall jag lämna den, bokstavligt talat åtminstone, lilla svårigheten, och ägna resten av min inledning åt frågan om varför tiden går dit den går. Har tiden riktning och i så fall: vad ger den denna riktning? En vanlig föreställning bland oss fysiker är, att man borde försöka förstå universum, och allt vad som sker däri, som resultat av de fundamentala fysikaliska processer som sker mellan universums smådelar, som ett spel av elementarpartiklarna och krafterna mellan dem. Denna atomistiska förhoppning kan vara fel, och är i varje långt ifrån infriad om vi försöker förstå t ex orrspel eller Sovjetunionens fall som resultat av elementära fysikaliska processer i samverkan. Men principiellt sett kan man ju försöka göra det. Då stöter man direkt på en svårighet, långt innan man ens försökt beskriva de enklaste encelliga organismer. Svårigheten är att praktiskt taget alla dessa elementära processer på atomnivå är reversibla, d v s, de kan lika gärna gå åt ena hållet som åt andra hållet. Alltså, om man hejdar tiden och tänker sig att alla partiklars rörelse skulle vändas så att de gick tillbaks precis därifrån dom kom, så finns det ingenting i fysikens lagar som förhindrar det. Det borde vara lika möjligt, ja lika sannolikt. För en iakttagare av experimentet skulle verklighetens film liksom spelas baklänges och det borde då inte te sig onaturligt. Men alla har vi sett hur lätt det är att se om en film vevas fram- eller baklänges. Och det ser vi inte bara på biologiska varelsers beteenden – att de t ex äter genom att stoppa in mat i munnen och sen tuggar ner den, inte genom att kräkas upp den, tugga den till hela ostsmörgåsar som man sen lägger upp på tallriken framför sig och till slut gnuggar händerna över. Nej, också mycket enklare processer, som när en tallrik kastas i golvet och går i tusen bitar, en sån process är ofantligt mycket vanligare än den när en massa skärvor glider samman på golvet, fogar ihop sig själva till en stadig blåblommig tallrik som lyfter i en vid båge och till slut vackert singlar in och sätter sig i ditt handgrepp. Sånt är mycket ovanligt. Varför? Jo, brukar vi ju säga, det finns en överordnad fysikalisk princip som vi kallar termodynamikens andra huvudsats eller entropilagen, den att oordningen, entropin, i slutna fysikaliska system alltid ökar med tiden. Tallriken går sönder och oordningen växer i köket. Den omvända händelsen där tallriken blir hel skulle bryta mot entropilagen. Jag sa nyss att oordningen alltid skulle öka med tiden i slutna system. Med tiden! Se där, där har vi en tidsriktning! Entropilagen tycks bestämma den! Tiden går åt det håll oordningen växer i slutna system. Men är det så, ja då har vi nya problem. Ett är att det inte är enkelt att förstå hur vår tallrik, som ändå är sammansatt av atomer som alla följer dom där reversibla, tidsriktningsoberoende, mikroskopiska naturlagarna, som helhet skulle följa en icke-reversibel princip. Det är som att sätta ihop en armé av soldater i röda uniformer och finna att truppen som enhet ser grön ut. Det är inte lätt att härleda entropilagen ur de mer fundamentala lagarna, även om det kanske går. Ett annat viktigare problem är att händelsen med tallriken visserligen är en vardagshändelse, men om vi ser på vad som händer i naturen, under universums historia, ser vi något som ser ut att avvika drastiskt från entropilagen. Ur elementarpartikelgas i snabb rörelse verkar det bildas atomer och stjärnor och planetsystem och berg och sjöar och gullvivor och grävlingar och nationalencyklopedier. Allt mer och allt rikare struktur. Naturens komplicerade ordning som uppflugen likt Fågel Fenix ur Big Bangs eld. Universum verkar gå mot ökad struktur och komplexitet, alltså tvärs emot entropilagens växande sophögar av oordning. Ser vi på utvecklingen i naturen skulle vår naturhistoriska tidsaxel snarare läggas längs växande komplexitet än längs växande oordning; trots att vi ibland tappar greppet om porslinet blir t o m det allt mer fulländat, i varje fall från stenåldern till mingdynastin. Den här paradoxen tycks hänga samman med att entropilagen visserligen gäller för hela det fysikaliska system vi betraktar, men att komplex struktur uppkommer på bekostnad av oordning omkring. Vi exporterar oordning, entropi, sophögar till omgivningen, när komplex struktur kommer till stånd hos oss. Detta sker lättast i sammanhang långt ifrån jämvikt, ja nära kaos, och där stora energiflöden förekommer. Såsom på planeten jorden när solens flöden gynnar oss. Ännu ett sammanhang är viktigt när komplex struktur uppstår. Det hjälper med selektivt minne. Den biologiska utvecklingen sker genom att naturen minns de få lyckade förändringarna och glömmer misslyckanden. Det som lyckas blir kvar i genomen, kan föras vidare till nästa generation, på grund av det naturliga urvalet. I nästa generation kan nya förändringar också ske, och lagras för de efterkommande. T o m de rent fysikaliska systemen har en slags primitiva minnesfunktioner i relation till oss – helt enkelt så att t ex stabila lyckade stjärnor kan leva länge, och syns på vår stjärnhimmel, medan de som direkt faller sönder eller kollapsar är kortlivade, och därför sällsynta om de ens noteras som stjärnor. Vi ser ordning omkring oss, därför att ordning är uthållig. Vi fäster oss vid befintlighet. Naturen sparar det som håller, ungefär som vi sparar mingporslinet. Dessa enkla sammanhang har tillämpning också när det gäller vår tidsuppfattning. Vi upplever avgörande skillnad mellan förfluten tid och framtid. Detta har att göra med vårt minne. Vi minns förfluten tid, men inte framtiden. Minnet ger en tidsriktning. Inom parentes kan man undra om civilisationer utan historiekunskaper inte egentligen ger forntid och framtid ungefär samma mytiska kvalitet. En alzheimerpatient i sena stadier lär ha svårt att förstå skillnaden mellan imperfektum och futurum. Men det är knappast så att minnet är den enda förklaringen till vår uppfattning att tiden har en bestämd riktning. Om man lyssnar på en bandspelare som spelar ett musikstycke baklänges är det uppenbart att nästan allt väsentligt går förlorat. Det låter mer egendomligt än ni kan föreställa er. Inte bara det att musiken tycks bryta viktiga konventioner. Frasering och ansatser blir alldeles fel, förlorar mening, avsikt. Det förefaller som om följden mellan orsak och verkan i Aristoteles mening, där avsikten är en del av sammanhanget, bidrar till vår uppfattning att tiden har riktning. Jag antydde också att den växande ordningen omkring oss delvis är resultat av vår vilja att se de uthålliga, mer permanenta fenomenen. Om vi upplever tidsriktningen som en slags utvecklingspil, från enkelhet mot komplexitet trots entropilagen, hänger den alltså också samman med permanensen hos de objekt vi urskiljer. Vi är tillbaks till tittutleken. Alltså, tiden uppstår när vi känner igen oss, och ser sammanhang och mening i verkligheten. Man behöver inte vara uppmärksam för att inse, att jag delvis prövat en psykologisk eller kulturantropologisk aspekt på tidsbegreppet: jag har diskuterat tiden som en ”social konstruktion” för att nu använda denna debatterade klyscha. Även om det perspektivet är intressant är det för en klassiskt skolad naturvetare som jag ovant och delvis främmande. Ett av mitt livs stora naturupplevelser gjorde jag när jag i tjugofemårsåldern stod i en skuggig dal inför en tusentals meter hög alpvägg i Schweiz, mörkt grå och majestätisk, med en krenelering av vitglittrande toppar mot den djupblå himlen högst upp. En i och för sig trivial tanke slog mig då med bävan: människan skulle aldrig på allvar kunna rå på detta landskap – detta var före larmrapporterna om erosion kring skidbackar i Alperna. I denna känsla av både beklämning och befrielse vill jag sluta med T. S. Eliots ord från den tredje av hans Fyra kvartetter, The Dry Salvages med titel efter en liten grupp klippor med en fyr utanför Massachusetts kust: Havets tjut och havets gläfs är olika röster som ofta hörs tillsammans: vinet i tacklingen, vågens hotande smekning när den bryts mot vatten, det avlägsna svallet mot tänderna av granit, det klagande varningsropet från udden som dyker fram, alla är havets röster, liksom bojen som rundad på hemväg hävs och låter sirenen stöna, och liksom måsen: och under den tysta mistens tryck klockan som klämtar och mäter tid som inte är vår tid, utringd av en jämn lugn dyning, en tid som är äldre än kronometertiden, äldre än bekymrade, ängsliga kvinnors tid, där de ligger vakna, framtidsupptagna, försöker sprätta, nysta och rulla upp och åter väva samman förflutet med framtid, mellan midnatt och gryning, när det förflutna är idel sken och framtiden framtidslös, före morgonväkten när tiden stannar och tiden aldrig tar slut; och en ren, jämn lugn dyning som funnits från början låter klockan skalla. (översättning Th. Warburton) öü&'N R W \ û ‰‘˜ŖEMŽž!†e(n(w+z+s7x7ø7×9==‚?‡?HHL%L'L7LŒL P6Püú÷úú÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷ī÷ķ÷÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷ķ÷CJ$H*6CJ$CJ$65>*) :;&'û ü ŗ´ōķtu !¨!Š! %Ą% ) )–-—-j.k.Ō5Ķ5õķķķķņķņņņņņņņņņņņņņņņņņņņņņ „„^„`„ :;&'û ü ŗ´ōķtu !¨!Š! %Ą% ) )–-—-j.k.Ō5Ķ5÷7ø7×9Ø9Z=[=)?*?“B”BŅFŌFH‘H‡LŒL˜LšLčLMGM}MˇMŧMįM NNONhNN´NÛNO-OhO•OÂOũOP PP.P/P0P1P2P4P5P6PũũũũũũũûMĶ5÷7ø7×9Ø9Z=[=)?*?“B”BŅFŌFH‘H‡LŒL˜LšLčLMGM}MˇMŧMįM NNũũûũũũũũũũũũũũũũņũũũũũũëũũũ„`^„` „H„^„H`„NONhNN´NÛNO-OhO•OÂOũOP PP.P/P0P1P2P4P5P6Pũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũũ(°‚. °ÆA!°‰"°‰#‰$‰%°°Ä°Ä Ä i4@ņ˙4NormalCJOJPJQJmHBA@ō˙ĄBStandardstycketeckensnitt(B@ō(BrödtextCJ$6J \ ˙˙˙˙  ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ā’} ˙˙ ā’} ˙˙ ā’} ˙˙ ”´äĄ"wŪ$;,Ę3Ģ:éAhH6JĪQū)¸— č§ ' 6P)Ķ5N6P*,-6P+˙˙Bengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt GustafssonQMacintosh HD:Users:bg:Documents:Microsoft användardata:AutoRecovery save of TidenBengt Gustafsson#Macintosh HD:Users:bg:Desktop:TidenBengt Gustafsson7Macintosh HD:Users:bg:Desktop:Muntl:Allm föredrag:Tiden˙@€GœRĀ6J° @GTimes New Roman5€Symbol3 Arial3Times 1ˆđŠ@ũqĻ˛ŠĢŠ9R Õ: } %đĨĀ´´€pd?H“đ˙˙I Tiden är ett förunderligt ting sjunger Marskalkinnnan i RosenkavaljerenBengt GustafssonBengt Gustafssonū˙ ā…ŸōųOhĢ‘+'ŗŲ0Đ˜ėø 0 LX t € Œ ˜¤Ŧ´ŧ'JĶTiden Šr ett fšrunderligt tingĶ sjunger Marskalkinnnan i RosenkavaljerenMTidBengt GustafssonundengNormaluBengt Gustafssonund3ngMicrosoft Word 10.1@–}O@ĸöƒFŠÄ@x#ôZÉÂ@ŒM~GŠÄ R Õ:ū˙ ÕÍ՜.“—+,ųŽ0P hpœ¤Ŧ´ ŧÄĖÔ Ü 2'!Uppsala Astronomical Observatoryer}?H JĶTiden Šr ett fšrunderligt tingĶ sjunger Marskalkinnnan i Rosenkavaljeren Titel  !"#$%&'()*+,-.ū˙˙˙0123456ū˙˙˙89:;<=>ū˙˙˙@ABCDEFū˙˙˙ũ˙˙˙Iū˙˙˙ū˙˙˙ū˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙Root Entry˙˙˙˙˙˙˙˙ ĀFuhdXŠÄK€1Table˙˙˙˙˙˙˙˙/WordDocument˙˙˙˙˙˙˙˙*\SummaryInformation(˙˙˙˙7DocumentSummaryInformation8˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙?CompObj˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙P˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ū˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙˙ū˙˙˙˙˙ ĀFWord - dokumentū˙˙˙NB6WWord.Document.8