Celsiushuset

Celsiushuset vid S:t Persgallerian, den trevånings stenbyggnad som ligger på snedden mot Svartbäcksgatan, har en lång och intressant historia. I byggnaden lät den berömde Anders Celsius bygga landets första större astronomiska observatorium. Här observerades stjärnor, planeter och kometer under mer än ett sekel. Religiösa ceremonier, kulturella begivenheter och flitiga studier har förekommit i husets salar.

Byggnadens avvikande läge tyder på gamla anor. Stenhuset måste ha anlagts vid en gata som för länge sedan har försvunnit. Allt tyder på att det uppfördes före 1643, då den nuvarande rätlinjiga stadsplanen började att genomföras.
För några decennier sedan hävdade Nils Sundquist att byggnaden härstammade från medeltiden. Enligt honom var huset identiskt med stadens själagård, en välgörenhetsinrättning för fattiga och sjuka, som omnämns år 1437. Mats Wahlberg anser emellertid, i boken Uppsalas gatunamn från 1994, att själagården bör ha legat någon annanstans, närmare Vårfrukyrkan.
Vi vet emellertid att stenhuset vid mitten av 1600-talet ägdes av ärkebiskop Johannes Lenaeus. Sedan bodde den mångkunnige Johan Bilberg, professor i teologi och matematik, i huset. Under de första decennierna av 1700-talet stod professor Johannes Reftelius som ägare.

Anders Celsius föddes i Uppsala år 1701. Han hade gott påbrå, både farfadern Magnus Celsius och fadern Nils Celsius var astronomer och modern var dotter till astronomen Anders Spole. Celsius utsågs helt följdriktigt till professor i astronomi år 1730.
Några år senare påbörjade han en längre studieresa på kontinenten. Den unge svensken besökte efter hand flera av de stora observatorierna, till exempel i Bologna, Paris och London. Han fick god kontakt med åtskilliga av dåtidens främsta astronomer: Halley, Cassini och Kirch. Under sin färd lärde Celsius även känna de främsta instrumentmakarna och förvärvade en del astronomiska instrument för universitetets räkning.
Celsius återvände till Sverige år 1736, som deltagare i fransmannen de Maupertuis berömda gradmätningsexpedition till Lappland. Det var en av flera expeditioner till olika delar av världen som hade till syfte att försöka utröna jordklotets form. Man hoppades på detta sätt fastställa om Newtons gravitationsteori var riktig.
När Anders Celsius åter dök upp i Uppsala hösten 1737 var han en välskolad och erfaren astronom av internationellt snitt. Han förstod att landet behövde ett modernt astronomiskt observatorium och började genast att propagera för en sådan inrättning. Redan 1738 lyckades han förmå konsistoriet att bevilja en stor summa pengar för inköp av stenhuset vid Svartbäcksgatan.
Men för att huset skulle kunna fungera som observatorium krävdes en betydande ombyggnad. Ritningarna till dessa ändringar gjordes av hovintendenten Carl Hårleman. Byggnaden bestod av tre vanliga våningar, utan källare. Tredje våningen var professorns bostad med en stor sal, bibliotek och sängkammare. Ovanför låg en takvåning, som hade ett torn med höga fönster. På toppen av tornet fanns en himmelsglob.
Celsius lyckades även förmå konsistoriet att bevilja ett belopp för inköp av nya instrument, bland annat en astronomisk kvadrant, en sektor, samt ett pendelur tillverkat av den berömde engelske urmakaren Graham. Senare förvärvades ett 36 fots teleskop och ett transitinstrument.
I samband med sina ansökningar till konsistoriet presenterade Celsius planer på ett ambitiöst observationsprogram. Där ingick till exempel observationer av solens, månens och Jupitermånarnas rörelser samt upprättandet av en katalog över stjärnorna i zodiaken och vid himmelspolen.
Allt borde nu vara frid och fröjd. Universitetet hade en ung, dynamisk och berömd astronomiprofessor, en väl fungerande institution samt ett modernt observatorium.
Men Anders Celsius hann endast verka vid observatoriet under en kort tid. År 1744 drabbades han av "galopperande lungsot" och avled 42 år gammal.

Några år efter Anders Celsius död började det att komma oroande rapporter om observatoriet. Huset låg så nära Svartbäcksgatan, "at thet darrande, som i huset förorsakas af körande med kärror och wagnar, gör en ögonskenlig wärkan på instrumenterne".
Det sägs att drängar fick sändas ut till båda ändar av gatan för att hejda trafiken under viktiga observationssessioner.
Observatoriet saknade även fri sikt åt söder, den viktigaste delen av horisonten. Där låg Slottet, Domkyrkan och universitetsbyggnaderna i vägen. Observationerna stördes dessutom av röken från stadens skorstenar.
Redan 1751 begärde Mårten Strömer, Celsius efterträdare, att observatoriet skulle flyttas till en lämpligare plats.
Konsistoriet som just hade gjort en stor investering i institutionen lyssnade emellertid inte på dessa propåer.
Det är ett stort mysterium varför en så erfaren observatör som Celsius valde stadens kanske sämsta läge för sitt observatorium. Var han alltför otålig för att vänta på ett nytt hus? Fick han byggnaden till ett ovanligt bra pris eller ville han helt enkelt ha en ståndsmässig bostad? Eller gällde hans intresse, som observationsprogrammet antyder, främst objekt som stod så högt på himlen att omgivningarna inte utgjorde något hinder?

Astronomerna fick härda ut i sina olämpliga och alltmer slitna lokaler till 1853, då det nya observatoriet (vid nuvarande Ekonomikum) invigdes.

Celsiushuset såldes något senare till en apotekare och ett modernt laboratorium inrättades i bottenvåningen. 1857 revs observatorietornet på byggnadens tak. Södermanlands-Nerikes och Gästrike-Hälsinges nationer hyrde vid den här tiden in sig i huset.
Orphei Drängar använde ungefär samtidigt några av salarna som repetitionslokaler. Här fick OD för första gången möta skalden och tonsättaren Gunnar Wennerberg, Gluntarnes upphovsman.
Under början av 1900-talet hade flera idrottsföreningar, till exempel Sirius, sina klubblokaler i huset. 1915 hyrde pingstförsamlingen in sig i den gamla astronomisalen och ett år senare bildades den lokala Filadelfiaförsamlingen i huset. Församlingens möteslokal var olaglig, eftersom den saknade reservdörr.
Men ingen vågade reagera på detta då husets ägare vid denna tid var stadens polismästare!
Celsliushuset genomgick en fullständig renovering under loppet av 1960-talet och såldes 1971 tillbaka till universitetet. Då flyttade hovjuvelerare Markström in på bottenvåningen.
Juridiska institutionen och Institutionen för Östeuropastudier har haft studielokaler i huset. Här finns för tillfället Centrum för miljö- och utvecklingsstudier.
Skulle man inte kunna tänka sig att den åldriga byggnaden någon gång i framtiden åter får träda i astronomiens tjänst. Denna gång som ett astronomihistoriskt museum, med torn och allt. De gamla ritningarna finns ju kvar.
Men den uppgiften är kanske reserverad för det "nya" observatoriet!?