Eric Stempels, maj 2013
Nyheten är numera välkänd – tidigt på morgonen den 15 februari skakas en rysk stad av en högljudd explosion. Fönster läggs i spillror, och många människor skadas av glassplitter. Det tar inte mycket tid för att förstå orsaken – en rymdsten föll ner mot jorden och överljudsfarten skapade en förödande chockvåg. Medieuppmärksamheten blir total. Många har fångat händelen på bild, och nyheten spreds snabbt över världen.
Det som gjorde händelsen i Chelabynsk så imponerade var egentligen bara rymdstenens storlek. Jorden svepar nämligen ständigt upp rymdstenar som kommer i dess väg, och oftast rör det sig om mycket små kroppar, lite som rymdgrus. När dessa faller ner mot jordens med en fart på flera tiotals kilometer per sekund förångas de i regel helt i atmosfären. Bara i undantagsfall är stenarna så stora att de når en höjd av 15-20 km över jordytan. Hela 95% av atmosfärens massa ligger nedanför dessa höjder. Då bromsas stenen mycket kraftigt och brukar splittras i mindre bitar. Dessa faller sedan fritt ned mot jordytan, och nedslagsfarten är då bara 100-200 meter per sekund, vilket är bara en bråkdel av stenens ursprungsfart. Detta förklarar också att de flesta meteoriter inte efterlämnar nedslagskratrar.
I Sverige är bara ett fåtal meteoritfall kända från modern tid. Ett av de mest omtalade inträffade den 1 januari 1869 kring byn Hässle (som då stavades Hessle), sydväst om Uppsala, där hundratals stenar, allt från gruskorn till stenar stora som knytnäven, föll ner mitt på dagen på snötäckt mark. Lokalbefolkningen var väldig förundrad över alla dessa stenar som regnade från himlen. Det finns många vittnesberättelser upptecknade efter fallet, och insamlingsarbetet gav över hundra meteoriter till svenska forskare. Byteshandel med forskare världen över ledde sedan till att svenska universitet och museer kunde bygga upp en ganska stor meteoritsamling. Explosionsljuden i samband med Hesslefallet må ha varit startskottet för svensk meteoritforskning, men antalet observerade meteoritfall i Sverige är dock mycket små. Vi känner bara till ett niotal sedan Hesslefallet. Det är dock sannolikt att flera fall har gått obemärkta, t ex de som inträffer dagtid, eller just mitt på natten, eller utanför de bebodde områden. Meteoriter är de mest sällsynta stener på jorden, och forskningen är i stort behov av nya fynd.
De senaste årens teknikutveckling kanske kan ändra detta. Chelabynskfallet är ett bra exempel hur observationer av allmänheten kan hjälpa med nya meteoritfynd. Övervakningskameror filmade meteorens väg över himlen, och skuggorna den kastade på marken. Sociala medier var fyllda av vittnesberättelser och filminspelningar av rökspåret. Det var relativt lätt att fastställa meteorens bana genom atmosfären. identifiera ett nedlagsområde och hitta meteoriter på marken, även om de var rätt små.
Skulle detta kunna hända i Sverige? Vi kan nog inte räkna med något så våldsamt som Chelabynskfallet, som var kanske den största kroppen att träffa jorden sedan Tunguska i 1908. Däremot rapporteras det regelbundet om mycket ljusstarka meteorer och ibland även överljudssmällar. Problemet är dock att det enbart utifrån vittnesrapporter inte går att med tillräcklig precision bestämma meteorens bana. För det räcker det egentligen bara med videoinspelningar.
I många länder existerar ett systematiskt arbete för att följa ljusstarka meteorer genom att bygga nätverk av kameror som övervakar himlen. Oftast ligger tyngdpunkten på att amatörastronomer observerer 'vanliga' meteoren, men ibland lyckas man spåra även ljusstarka meteorer och identifiera möjliga nedfallsområden som senare ledar till meteoritfynd. Sådana konststycken har man lyckats med i bl a Spanien, Nederländerna, Tjeckien, och så nyligen som 2011 i Danmark. Även i grannländerna Norge och Finland finns nätverk, men Sverige saknar idag ett nätverk, även som röster har höjts om att starta ett sådant.När kommer då nästa meteoritfall med fynd att ske i Sverige? Kanske tidigare än vi tror. Tidigt på morgonen den 3:e april, kring kl 05.25, inträffade en ljusstark meteor över Värmland. Fenomet sågs till och med från mycket fjärran platser, som norska västkusten, norra Danmark och västra Finland. Somliga uppfattade meteoren som den ljusaste de någonsin sett, ljusare än månen, och ibland såg skuggor som om en bil lyste på en. Räddningstjänsten larmades av oroliga människor, och i Arvika, Munkfors och Mjönäs hördes kraftiga smällar efter att meteoren hade passerat. Medierna var fyllda av hundratals vittnesuppgifter. Att många sett en ljusstark meteor har inträffat förut, men läget ändrades när det stod klart att en dansk meteorövervakningskamera spelat in händelsen. Dessutom fastnade den också på en vanlig, privat övervakningskamera, också den i Danmark, samt en kamera nära Oslo.
Skulle det gå att fastställa banan på denna meteor? För att kunna göra det krävs det egentligen att två eller fler mycket välkalibrerade meteor-övervakningskameror observerar fenomenet, varefter man kan räkna ut banan med triangulering. Tyvärr kunde bara meteorövervakningskameran från Danmark (Aalborg) lämna data med tillräcklig precision. Uppgifterna från de andra kameror var bara ungefärliga. Kameran från Oslo visade dock att meteoren började lysa mycket högt upp på himlen, och att den färdades österut. Ingen av kamerorna kunde se hur meteoren slocknade – det skedde på en alldeles för låg höjd och för långt ifrån de danska och norska kamerorna.
Kameraobservationerna var alla ganska väl överens om att meteoren började nära norsk-svenska gränsen. på en höjd kring 80 km, och en bredd nära 60º N, och att den färdades österut, men det var oklart precis i vilken riktning. Däremot gick det med hjälp av de lämnade vittnesuppgifterna att bestämma banan ganska väl. En avgörande roll var det som Leif Bäcklund och Marita Haglund från Munkfors upplevde. Leif uppfattade att meteoren passerade mellan hans och grannens hus i en rörelse från vänster till höger, och Marita berättade att hon först på himlen i väster såg något ljusstarkt som stod relativt stilla, för att efter några sekunder plötsligen sticka iväg österut. Dessa observationer visar att meteoren passerade precis norr om Munkfors, dock högst 30 km norrut.
Det fanns också flera vittnen som hade sett meteoren slockna innan den nådde horizonten, och detta hände sydväst om Ludvika, nordöst om Forshaga och nordväst om Örebro. Dessa, och flera andra vittnesuppgifter, kombinerat med kamera-observationerna visar att den synliga delen av meteorens bana låg nästan precis från öst mot väst, från en höjd på 80 km ned till en höjd på 20 km, om inte mindre. Alla observationer pekar på att meteoren nådde ner till en så låg höjd att ett meteoritfall kan ha inträffat. Nedfallsområdet uppskattas ligga mellan Lesjöfors och Kopparberg, men osäkerheten är stor eftersom den sista delen av fallet inte observerades av kameror, och lokala vindförhållanden spelar in. En första undersökning på plats i området gav inga fynd, men området borde utforskas mer.
Meteoritens ursprung kan också uppskattas utifrån dessa uppgifter. De danska videoinspelningarna visar meteorens infallsvinkel, samt hur fort den färdades. Utifrån detta kan infallshastigheten uppskattas till ungefär 20 km per sekund. En preliminär banbestämning visar att meteoriten har sitt urspung i asteroidbältet, vilket kanske inte är helt överraskande, eftersom de flesta, dock inte alla, meteoriter har sitt ursprung just där. Troligen orsakades meteoren som många såg den 3 april av en stenmeteorit.
Att identifiera ett nedfallsområde, samt att spåra meteoritens ursprung hade inte varit möjligt om inte meteoren hade fastnat på en dedikerat meteorobservationskamera. Det visar också att lokala vittnesuppgifter är avgörande för att kunna finbestämma meteorens bana. Det är nog lite pinsamt att meteoren enbart gick att spåra med observationer från grannländerna. Teknikutveckling går dock ständigt framåt, och förhoppningen är att det om några år även i Sverige finns meteorkameror samt ett organiserat arbete för att samla in och följa upp vittnesuppgifter. Då kommer nog inte att dröja länge tills nästa färska meteorit hittas i Sverige.